Kommer jag att ta mig upp till lägenheten nånsin??
Det var den stora frågan igårkväll klockan 21.00.
Trött som få, eller mer i något sorts tillstånd som för stunden känns omöjligt att ta sig ur. Liknande en olycklig förälskelse där man rent logiskt vet vad som är bäst att i nästa steg göra, men lamslagen av känslors ktaft ligger man raklång och stirrar i taket eller pysslar med något annat destruktivt.
Nu är det svårt med denna liknelse då min bil varken är snygg, städad, rik eller särskilt speciell. Men jag har alltid fallit hårdast för de svåra, rufsiga lite obesiktigade typerna...
Efter en stunds funderande utanför affären om att köpa ett lass med godis eller ej, ett telefonsamtal till syster och 3 olika omparkeringar ( för att komma närmare hemmet) kunde jag till slut parkera allra närmast, ta mig ur bilens ofattbara grepp och upp i lägenheten. På vägen upp stötte jag på en granne och hans 4 polare som höll på att flytta grannes alla prylar. Jag kallpratade lite och som ensam tjej ibland män får man ju alltid en liten "boost".
Den kanske hjälpte mig ända in i lägenheten för att ta en dusch, poppa lite popcorn, dricka ett glas rött och ha det lite bra innan läggdags.
En sann seger var vunnen och jag hade än en gång tagit mig ur den obekväma offerrollen!
Mitt uppe i det - så ogreppbart & svårförståeligt hur det nånsin skulle kunna ske...
Väl där - Så självklart och det ända rätta var det än gäller; Kärlek, förtryck, arbete eller en "enkel" kidnappning där en förförisk bil är verkaren.
Vardagliga små gräsrotsvinster bygger större segrar!
Sa jag att jag bor på Revolutionary Road??
// Åsa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar